GRIFT LYRICS

1. Aftonlandet

I vankelmodets skymning klarnar det till slut som grumlat våra sinnen och fängslat våra ord. Kristallklart brinner modet i hjärtan utav järn som tyngt oss ned i drömmar av outhärdlig sömn.

In träder natten och skuggar låtsasvärldars sken. Gåtfullt glimmar stjärnorna från landet som en gång ska bli mitt.

I lättjefull berusning lämnar jag en hembygd som lockat med sin trygghet men bundit med sin skuld. Jag flyr över den slättmark som sveddes av profeter till riket bortom böner där ängar ännu frodas.

Över förtvivlans krön, under förtryckets sky, genom begärets kött går färden. Till sökarnas fristad – Aftonlandet.

2. Svältorna

Har du gått på mager ljunghed och
sett hur allt förtvinar till morgondagens svältbygd?

Har du känt hur allt förstelnar till en
feberfrusen utmark trots slit och knäppta händer?

Makterna slukar allt i tystnad.

Jag har fyllt mitt hopp med hunger, och min
törst har fyllts av längtan om att skörda tidens sådd.
Jag behöver inga gudar om vår jord kan ge mig
näring till att forma och att tro.

Ett till landskap i ruiner som har
formats utan böner men som knådats utav nävar.

Det som livnärde vår socken har
i lönndom lagts i träda för att straffa den som brukar

3. Det Bortvända Ansiktet

Trofast skördar hon linet i drömmar om frälsning och död. Om söndagar smakar hon vinet och Herrens välsignade bröd, åter igen.
Längtande ser hon mot skyn och knäfaller stilla i bön. Förnedrad i allas åsyn förblir hon ett hjon utan lön, åter igen.

Ständigt fångad av nåden flyr hon från livet förskrämt. Tröstlöst följer hon råden som Herren förkunnar bestämt. Aldrig får hon förklarat frälsarens självklara ord. Allting förblir obesvarat när hon uppgår i ovigd jord.

I myllan börjar det gro ett väsen av mörkret fött. För kvinnan fick ingen ro och även fast hon har dött, går hon igen.
Om söndagar skändar hon graven som minner om himmelsk tid. För evigt förvisad till kraven trots löftet om om evig frid, går hon igen.

4. Slutet Hav

Så plötsligt sprack himlen upp
och för en sekund
var allt som kallas gråväder
som bortblåst.

Masten stod fastfrusen i det ljumma kölvattnet och bildade ett torn mot det som jag är rädd för kallas heligt.

En mild bris svepte in över däck
– en hägring från ett hemland
som jag inte visste fanns.

Till minne av Anna-Lisa Persson (1915-2015)

5. Undergörare

Mitt ibland bortglömda ting gror ett uns av viljans makt. Slumrande för blinda folk, skapad för nomader. Rotlöst söker det sin plats bortom givna fördomsfack. Omtöcknat i slutna rum, viss om ständig mognad.

Över orons karga tid virvlar obundhetens själ. Som ett stoft från svunnen tid minner den om frihet. Genom trolöshetens gräns banar den en stig av hopp. Likt ett lönnlöv ger den liv trots fast dagen bleknar.

Något lät mig fångas, att växa och att vissna.
Någon lät mig rymma, att sväva och att falla.

6. Eremiten Esaias

Jag har mött min barndoms spåman. Han som alla skydde men ingen kände. I en alskog norr om Högkullen stod han plötsligt där en gryning i mars. För en kort stund möttes våra blickar, sedan vandrade han spårlöst sin väg. Jag kommer alltid att minnas hans fårade ansikte – en frälsares men också ett offers anlete.

Allt han ägde var hans övertygelse om att vandra ensam genom tidens labyrint. Det som gjorde honom folkskygg var också det som gav honom kraften. Varken skrifter eller amuletter behövde han för att finna en sorts klarhet. Men varje gång då skymning blev till gryning tvekade han alltid på alltets fullkomlighet.

Jag ville veta men fick bara fråga.
Vad som brann i honom glöder inom mig.







GRIFT LYRICS