MÅNEGARM LYRICS

1. Vid Hargen

2. Sigrblot

Kom storm, kom eld,
kom björnfot, berid sinne

Morgondagen kallar,
nordstjärna i blick.
Valkyriors sång.

Offer till enöga,
spjutets herre.
Blot för seger.

Till Hravnáss bunden,
genom ed.
Snart en seger vunnen,
för vår sed.
Sigrblot

Kom gryning, kom vindar,
kom korpfot, bevinga sinne.

Härar samlas,
vid hornets sång.
Nordstjärnans barn.

Vreden hettar,
stormvindar bär.
En dödens symfoni.

Odin, Allfader,
Gugners bevingare, korpars herre.
Giv oss seger,
som här samlats.

Bärsärkens raseri,
river och sliter.
Fallande bilor,
jämmer och skrik.
Dånande horn,
sprucket stål.
Bärsärkens raseri.

Kom stiltje, kom regn,
gå björnfot, befria sinne.

[Translate to English:]

Come storm, come fire.
Come bear foot, mount the mind.

Tomorrow calls,
my gaze upon the North Star.
The song of Valkyries...

Sacrifice to One-Eye, Lord of the spear.
Sacrifice for victory.

To Hravnáss bound, through oath.
Soon a victory won, for our ways.
Sigrblot...

Come dawn, come winds.
Come raven foot, winged mind.

Hosts gather, to the song of the horn.
Children of the North Star...

The wrath warms, storm winds carry.
A symphony of death.

The wrath of the berserk, slashes and tears, falling axes, moaning and screams, thundering horns, broken steel.
The wrath of the berserk...

Come doldrums, come rain.
Go bear foot, release mind.

3. Skymningsresa

I norr, betäcker den första frosten.
I söder faller de första löven
Tid att vandra är nu...

En tidlos ström av kraft,
vandrar med sinnet denna natt...

I öster står månen i sinn full.
I väster, svinner Sunnas gyllene famn.
Den nya dagen skall snart gry...

En tidlos ström av kraft,
vandrar med sinnet denna natt...

I. Strömt är altet, visdomens kyla.
I djupet begraven, ett dunkelt ord.

II. Söker i mullen, vid bergets fot.
Hör mig rådare, en glödande runa röd.

Ett kall ifrån ovan, drar mig iväg.
Stiger ur jorden, mot stärnornans glans...

Vandrar i väven, spunnen av den tre.
Känner glöden, från runornas megin...

I öster, står Sunna i sin full.
I väster, svinner månens bleka famn.
Tid att vila är nu...

[Translate to English:]

In the north the first frost covers.
In the south the first leaves fall.
The time to wander is now...

A timeless stream of force,
Wanders with the mind this night...

In the east the moon is full. In the west the golden embrace of Sunna dwindles.
The new day is about to dawn...

A timeless stream of force,
Wanders with the mind this night...

Flowing is the universe, the cold of wisdom.
Buried in the deep, a dim word.

Looking in the earth, at the foot of the mountain.
Hear me Fey, a glowing red rune.

A calling from above, pulls me away.
Rises from the earth, towards the brilliance of the stars...

Wanders in the web, woven by the Three.
Feel the embers, from the magic of the runes...

In the east Sunna is full. In the west the pale embrace of the moon dwindles.
The time to rest is now...

4. Kolöga Trolltand

Kolöga rotfast tand...
som trädet i grund och stenig mark.
-Trolltand...
Gammal, klok, urbergets vän...
vriden som martall på vindpinad häll.

Skyr solen om dagen, flyr människors...

Ett brakande dån bräcker Kolögas sömn.
-Vadan detta skrän? som en törn i min ställ,
vem är den niding som gäckar min sömn?

Skyr solen om dagen, flyr människors...

I blint raseri med dunder och brak,
banar sig Kolöga fram...
med ett vredesvrål mot murar av sten,
som krossas i hans hand...

River och sliter, tuggar och biter
dammet yr i hans vildsinta dans...
folk och fä flyr snabbt sin väg,
bort från trollets brakande kaos...

Klocka av guld mot himlen for,
krossandes tornet på vägen ner.
-slut på skränet och det fördömda brölet.
den tar jag hem, där kokar snart ölet...

[Translate to English:]

Charcoal-Eye, root-deep tooth...
Like a tree on shallow and stony ground.
--Troll-Tooth...
Ancient, wise, friend of the mountain...
Twisted like the pine on weathered rock.

Shuns the sunlight in the day, flees the lands of men...

A roaring rumble shatters Charcoal-Eye's sleep.
--Whence this holler? Like a thorn in my soul.
who is this evil-doer that frustrates my slumber?

Shuns the sunlight in the day, flees the lands of men...

In blind fury, crashing along,
Charcoal-Eye charges forth...
With a roar of wrath against walls of stone, that break in his hand...

He rips and tears, he chews and bites,
the dust whirling with his savage dance...
Man and beast flee in haste,
away from the troll's raving madness...

The golden bell went to the sky,
crushing the tower on its way down.
--That's the end of that holler and damned roaring.
I'll take this home with me, where soon the ale will be brewing...

5. Dödens Strand

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,
mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,
darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,
detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.
från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,
ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.
djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.
hennes kalla barm, välkomnar mig åter...

[Translate to English:]

Pain consumes the soul, a tear of silence falls, in soil drenched with sorrow, blackest earth.

Heavy blackness blinds my sight, on trembling knees, the world slowly falls.

My hands fill with the water of life, a warm flow, I gently perish.

I release my feeble grip, delivered from the web.
From the chains that have fettered me.

I wade through the dark in the river of memories, an endless call for the shores of death.

I dimly discern her, she whose son I am.
The abyss and the dark, the bitter mother of pestilence.

I fall down on my knees before her sickly splendour. Her cold bosom greets my return...

6. Preludium

[Instrumental]

7. Vredens Tid

Minnen svunna stiger åter ur tidens vittrande stoft. Ur ledenstiger de fram, en gyllene flamma av hopp.

Ett föraktets dova töcken, närd av nid och hån.
Bländad av raseri, på hämndens vinger buren.

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

Vanmakten inför vredens hand, speglar
i blinda ögon. Spröda och tomma, sprider etter,
med kluven tunga.

Blodets stöma berusar och när, ger mig åt kampen.
Skapare av vanvettets kaos, en ny tid är här...

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

Blodsmak i munnen, stillad äro hungern. En ensam jakt för den valde allena. Krönt om natten vid
vanvettets tron. Att ett rike föda ur de dödas aska.

Stilla äro djuren i viljan och själen. En nalkande vittring och vi ger oss hän. Den eviga kamp som tas av tiden. Men dock och vilde bringar segern.

Som en viskande klinga, slår sanningens ord.
Förnyelsens timma, vredens tid...

Stigna som vredens herrar...
Vekas bane vilsnas ljus.

[Translate to English:]

Lost memories arise again, from the withering stuff of time.
They step forth from the ranks, a golden flame of hope.

The dull haze of disdain. Nourished by spite and scorn
Blinded by fury. Borne on the wings of vengeance.

Risen as the masters of wrath...
Bane of the weak, light of the lost.

The powerlessness before the hand of wrath, is mirrored in blind eyes. Brittle and empty, spreading venom, with a cloven tongue

The sweetness of the blood inebriates and nourishes, gives me to the fight. Maker of the chaos of madness, a new time has come...

Risen as the masters of wrath...
Bane of the weak, light of the lost.

The taste of blood in my mouth, my hunger appeased. A lonely hunt for the chosen alone. Crowned at night at the throne of madness. To bear a kingdom out of the ashes of the dead.

Still are the beasts in will and soul. A scent drawing near, we indulge ourselves. The eternal battle that time takes. But the savage brings victory.

Like a whispering blade. The words of truth strike. The hour of renewal, the age of wrath...

Risen as the masters of wrath...
Bane of the weak, light of the lost.

8. Svunna Minnen

[Instrumental]

9. Frekastein

Mot natten blickar jag upp,
slagen driven till marken.
Svindlande tankar rusar kring,
omtöcknad fylld av förbittring ...
Förbittring ... Förbittring ...

Blodet river i mina vener,
min själ bestulen.
Urdriven min broderhälft,
hör nattens barn ...
Hör nattens barn ... Hör nattens barn ...

Nattens barn gråter, en fallen far.
Sorg blir till vrede; kallt regn faller.
Dövar min smärta, ger mig kraft åter.
Minner mig om nidingars dåd.

Fångad i elden, ingen väg ut.
Huggen och slagen, av runor bunden.
Binder min själ, min vargbroder.
Själ utan kropp, kropp utan själ.

Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.
Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.
Ristade runor, gråbens sinne håller.
Bojad, bunden med blodröd järntagg.

Svärtat blod i andras ögon.
Fulländning av själen genom blod.
Avlad ur vargtörnets sting,
under nattens drömmar.
Ett tomrum fyllt,
en tvillingsjäl till mig bunden.

Tiden kommer då jag åter är hel,
då jag åter härskar natten.
I vargstenen de bundit min själ.
En dag skall runor brista ...
Brista ... Brista ...

[Translate to English:]

Towards the night I gaze. Stricken, driven to the ground.
Giddying thoughts rush about, dazed filled with resentment.

The blood scratches my veins.
My soul deprived. Driven out of my brother half.
Hear the children of the night...

The children of the night cry, a fallen father.
Sorrow turns to wrath, cold rain falls.
Eases my pain, gives me strength back.
Reminds me, of the deeds of evil-doers...

Trapped in the fire, no way out.
Cut and beaten, bound by runes.
Binds my soul, my wolf brother.
Soul without body, body without soul.

Carved runes, the wolf's mind hold.
Shackled, bound by blood red iron barb.

Blackened blood in the eyes of others, the perfection of the soul through blood. Bred from the sting of wolves' thorn, during the dreams of the night. An emptiness filled, a twin soul to me bound.

The time will come when I'm whole again,
when I'll once again rule the night.
In the wolves' stone they've bound my soul,
one day the runes will break...

10. Hemfärd

Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina
färger över frostig äng. Löv faller mot marken,
ett stormande hav av färger.

Ett bidande mörker, står åter vid årets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig är Rimfaxes fradga
i arla timma.

Ropen från skogen kallar mig hem, till mina
fränder...till min säng. Hemåt, hemåt...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor

Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst
Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat
mig under stjärnklara nätter

Hem, för att känna morgonbrisens kyla
på rådarnas berg...hem

Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt

Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och
världar nedan, om bergen och de som där råda
Viskar om det som är mitt hem

Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla
strömmar. Täljer om visdom som dväljs och
urkraften som glöder däri.

Viskar om havet och bäckarna som där mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla sår

Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck

Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar
över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens
kant

Om skogens härskarinna den fagra som förvillar.
Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv

Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan,
om hemligheterna som djäljes där. Viskar nordanbäckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga vägen hem...

Stilla går solen ned i horisonten, de två världarna möts...
ett drömmens rike faller inpå.

från tjärnen stiger en dimma, lätt som älvors tårar.
vandrar ovan den svarta ytan.

Än en gång står jag här. På rådarnas berg.
Känner nattbrisens kyla. Månen sjunger sin full.

Hör mina fränder ropa. Välkomnar mig hem.
Aldrig mer lämnar jag detta. Detta eviga bo.

[Translate to English:]

The first dawn of autumn slowly rises. Spreading colour over frosty meadow. Leaves fall to the ground.
A storming sea of colours.

A biding darkness is yet again at Year's gate.
The land sinks into a quiet torpor.
The days appear dim under clouds heavy with rain.
Icy is the froth of Rimfax in the early hours.

The calls from the forest call me home. To my kin...
to my bed. Homeward, homeward my inner whispers.
Home to deep valleys and leaf-filled vales.

To the paths I've always wandered. To streams that have quenched my thirst. To ponds and lakes so known to me. Where I've watched my reflection, cooled in the night under star-filled sky.

Home, to feel the chill of the morning breeze on the mountain of the Fey... Home.

Thoughts wander over ancient land.
Hope from the old legacy echoes.
Shrouded in the heavy breath of gods.

The leaves of the ash whisper quietly.
They tell of earth and worlds below.
Of mountains and those who rule there.
They whisper of that which is my home.

These roots that cool. In the cold streams of the underworld. They tell of wisdom that dwell. And the primal force glowing therein.

They whisper of the sea. And the brooks flowing there. Of the forest brooding dark and still. Filled with memories and old wounds.

Tenacious and powerful. Proud and wise. With the root in the soil. Filled with the liquid of life. They tell of the old people. The beautiful that dance over the bog. Of the king of the forest. Quietly watching by the shore of the lake.

Of the mistress of the forest. The frail and misleading. This female being. With a delightful scent of leaves.

They whisper of the sky and the stars above. Of the secrets above. They whisper of the fresh water in the northern brook. They tell of Bifrost and the final road home.

The sun settles slowly in the horizon. The two worlds meet. A kingdom of dreams falls closely.

From the lake a mist rises. Light, as the tears of elves. Wanders over the black surface.

I stand here yet again. On the mountainof the fey. Feeling the cold of the night breeze. The moon sings its full.

Hear my kin call. Welcoming me home. Never again will I leave this. My eternal home.

11. Segervisa

Många var de som föll.
Desto fler runt Valhalls fyllda bord.
En sorgesång jag skänker dem.
Som vidare för i sköldmöars famn.

Tankar och tårar till dem som gått hän.
Som nu blickar vid Asgårds port.
Minnen och kväden skaldas snart.
Vid elden i gillestid.

Vi som här sitta höjer våra horn.
Till de som sitter vid Allfaderns bord.
Tillsammans dricker vi segerns full.
Till enöga vis.

Hemma här i drottens hall.
Skålar vi för äring och fred.
Ingen sorg bär vi mer.
Till glädje och rus vi ger oss hän.

[Translate to English:]

Many were those who fell.
All the more round the laden table of Valhalla.
A song of mourning I give to them.
Those who went to the embrace of shield maidens.

Reminiscence and tears to those who went hence.
Who now gaze by the gates of Asagard.
Memories and songs will soon be sung.
By the fire in times of feasting.

We who sit here raise our drinking horns.
To those who sit at the table of the Father of All.
Together we drink to victory.
And to One-Eye wise.

Here in the halls of the king.
We drink to yield and peace.
Grief we carry no more.
We indulge in joy and intoxication.







MÅNEGARM LYRICS